Intressant resonemang om hur vänstern fungerar

Här kommer en länk till ett blogginlägg som tar sig an uppgiften att (mycket träffsäkert) analysera många vänstermänniskors beteendemönster.

Här kan du klicka för att komma dit.

Barnsex uppmuntras av RFSU

För ett bra antal år sedan blev jag nådd av ett rykte om vad
RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) tagit upp på ett av sina möten. Det jag fick höra kändes sjukt och overkligt, men jag kände samtidigt att det tyvärr inte var helt omöjligt. Jag lät dock bli att ta ställning till huruvida jag trodde det var sant eller inte. Tiden fick visa.

För hur reagerar man när man får höra att man på ett av RFSUs möten behandlade ett förslag om lobbying för sexuella relationer mellan barn och vuxna? Och blir man gladare av att få veta att förslaget röstades ner med motiveringen att "samhället inte är redo"?

Små steg. Samhället dränks i sex, och allt färre reagerar på att denna översvämning också når barn. Tidningar publicerar allt oftare text - och ibland även bilder - som på ett explicit sätt behandlar ämnet sex. Och detta gäller inte bara klassiska dörrmatta-tidningar som Aftonbladet och Expressen, utan även gratistidningar som City och Metro (som numera i princip hamnat i samma kategori). Detta är tidningar som barn håller i händerna när de är på väg till skolan (cyniskt nog gör dessa tidningar också ett sommaruppehåll som nätt och jämnt tangerar barnens sommarlov). Åtnjuter man dessutom förbannelsen att ha en TV med ett stort programutbud där hemma, så får barnen - beroende på hur mycket koll föräldrarna har - ytterligare ett hav av samma gift, men nu i formen av bland annat amerikanska TV-serier där principen "ju mer sex desto bättre" verkar gälla. Dessa mediers påverkan avgör sedan var på Internet ett barn hamnar.

Vi har nått botten, tänker vissa. Nej, säger RFSU. Allt detta är ju "riktat till vuxna". Dessutom täcker inte gratistidningarna och TV upp för hela tiden som ett barn är vaket. Nu måste föräldrarna omskolas. Som förälder ska man nu prata om och uppmuntra diverse sexuella avarter hos barn. De luckor i ett barns liv då det inte får höra om sex skall fyllas i.

Frågan man borde ställa sig lyder: Varför? Varför uppmanas föräldrar att prata om sex med sina barn (barn, inte ungdomar)? Vad är det för resultat man vill uppnå? Vill man kanske visa på att barn också njuter av sex, och därför kan göra detta i "sällskap" av vuxna om de så önskar? Eller vill man uppfostra en generation som sedan kommer ta nästa steg: legalisera pedofili. Motiveringen blir enkel: "vi njöt av sex när vi var barn, och ville ha sex med vuxna, men lagen förbjöd det".

...och här har vi fler påhitt av RFSU:
Sr.se (Sveriges Radio): "Händerna på täcket & Snippor och snoppar"
Lyssnarkommentar: "I bilen igår lyssnade jag som oftast på P1. Programmet Barnen innehöll en kvinna som representerade RFSU. Hon berättade att hon var ensamstående med en pojke. När hennes son var yngre lät hon honom röra hennes könsorgan. [...]"

Helagotland.se: "Barns sexlekar - tabubelagt ämne"
"Enligt de intervjuer Anna Kosztovics har gjort anser 80 procent av personalen inom förskolan att det är okej med sexlekar mellan barnen. [...]"

Sydsvenskan: "Utställning om sex upprör"
"En RFSU-utställning om ung sexualitet på Malmö stadsbibliotek väcker starka reaktioner. Barn och ungdomar uppmanas att göra sin egen 'kuk och fitta' i modellera och på bokbordet ligger en handledning om analsex. [...]"

Övrigt relaterat:
Sydsvenskan DN

Skattepengar på vift?

Stellan Skarsgård har tydligen fått för sig att han inte gillar att skattepengar läggs på ett specifikt ändamål - i hans fall på friskolor. Välkommen i klubben, Skarsgård! Personligen har jag inget emot friskolor, däremot ogillar jag istället att skattepengar läggs på skolor som hjärntvättar barn till en allt tidigare sexdebut. Likaså vill jag gärna slippa betala för alla de tusentals aborter som årligen genomförs, samt för all propaganda som sprids i samband med detta. Svenskt "bistånd" i form av kondomspridning och medföljande sexpropaganda i bland annat Afrika slipper jag gärna också vara en finansiär av. Och listan kan göras längre...

"Hur kunde jag säga nej till Gud?"

En man som gått från icke-troende till troende, som under 40 år var pingstvän och så småningom pingstpastor, berättar om hur han fann den Katolska Kyrkan. Han ser inte sina 40 år som pingstvän som bortslösade eller tomma, tvärtom, han ser på dem som att Gud fostrade honom, lärde honom be och älska Herren. Men så småningom begärde Gud tillbaka det han gett honom; församlingen, jobbet som pastor, och all säkerhet han byggt upp kring sig själv i denna värld. Gud ställde honom inför ett val: "ge upp allt och följ mig". Och han gjorde det. Han säger att det var långt ifrån ett enkelt val, men samtidigt konstaterar han: "Hur kunde jag säga nej till Gud?".

Jag kunde skriva mer, men det är bättre om man ser honom berätta själv, och man undviker också andrahandstolkningar från min sida.

Jesusmanifestationen 2009

Det är nog ingen överdrift att säga att Jesusmanifestationen har blivit den svenska kristenhetens årliga höjdpunkt. Ortodoxa, frikyrkliga och katoliker samlas för att tillbe och ära den ende som tillbedjas kan, nämligen Jesus Kristus, Gud av Gud. Denna blandning av alla kristendomens grenar märker man både på scenen under det stora mötet i Kungsträdgården, och bland de övriga deltagarna.

Första gången jag deltog i Jesusmanifestationen var den 3:e maj 2008. Då gick jag till Östermalmstorg - ett av flera torg där de "små manifestationerna" hölls - som en skeptiker. Jag tänkte: "om det blir för pinsamt drar jag mig ur och går hem". Jag drog mig inte ur. Visserligen förekom incidenter som i mina ögon saknar mening för både utövaren och den som betraktar densamma - till exempel ett slags "hejande" på Jesus som att han vore en löpare vid mållinjen; "Jesus! Jesus!" - men det fick man ta, för det var ju trots allt en ekumenisk sammankomst där var och en fick tillfälle att upphöja Jesus på sitt sätt.

I år var jag med på Mynttorget och sedan på stormötet i Kungsträdgården. Mynttorget - som Katolska Kyrkan var ansvarigt för - samlade som mest ungefär 200-300 människor har jag fått höra av den som hade i uppgift att uppskatta antalet. Det måste medges att detta å ena sidan är bättre än förra året från katolikernas sida, men fortfarande långt för lite engagemang jämfört med de frikyrkliga, som just är bra på att frimodigt gå ut och berätta om evangeliet för andra. Nu drog jag alla över en kam ja, för visst finns det många katoliker - både i Sverige och utomlands - som gör mycket gott i sin omvärld. Jag tycker dock att det tyvärr ligger en hel del i det jag precis konstaterat, i alla fall i ekumeniska sammanhang.

Hur som helst, lyckat var det ändå! På mynttorget fick vi höra på vad påvens personlige predikant Raniero Cantalamessa OMFCap hade att säga oss, vilket var stort i dubbel bemärkelse: dels för att han är duktig på att just predika, men också för att en man som är så nära påven har möjlighet att ägna tid åt ett litet pytteland som Sverige, där kristendomen inte direkt är överrepresenterad. Han var också intressant av den anledningen att han tillhörde samma orden som den Padre Pio tillhörde. Vi fick även höra den katolske biskopen Anders Arborelius predika, något som också han är mycket bra på. Före, mellan och efter dessa två viktiga tal fick vi lyssna på många fina musikaliska framträdanden och uppbyggande vittnesbörd av människor som en gång i tiden ansåg sig vara ateister.

Hans Weichbrodt (Svenska Kyrkan/OAS) översätter det Cantalamessa säger.

Även i Kungsträdgården höll både biskopen och R. Cantalamessa korta tal. Andra tal som jag hade möjlighet att lyssna till hölls av Ulf Ekman (Livets Ord), Stefan Swärd (EFK), Hakon Långström (Svenska Kyrkan). De andra talen missade jag av olika anledningar, tyvärr. Att se de 18000 människorna samlade var dock en upplevelse i sig. Under den dagen kändes det inte som det gamla vanliga kalla Sverige, utan som ett Sverige med hopp för en bättre framtid. Jag ber och hoppas innerligt att Jesusmanifestationen har kommit för att stanna, inte enbart som en dag om året, utan även som en vägvisare i den annars så gråa vardagen.

Jag vill även flika in och ge mitt fulla stöd till Ulf Ekman och Stanley Sjöberg, som efter att Jesusmanifestationen avslutats, tog initiativ till att försvara Jesu Gudom. Tidningen Dagen verkar dock mer förfasa sig över att Jesus försvaras efter Jesusmanifestationen än över att Hans lära om sig själv ogiltiggjorts i en kristen kyrka i och med Gardells presentation av sin senaste bok.

Den "fria sexualiteten"...

Sverige kan än en gång stoltsera med en av sina per definition lyckade reformer, nämligen den "fria sexualiteten". Denna har blivit så "fri" att man i en EU-studie konstaterar att människor i Sverige tenderar i ovanligt hög grad att ställa sin frihet över andras - ett fenomen som även går under namnet våldtäkt. Tillsammans med omfattande psykiska problem bland unga och liknande ingredienser ser det ut som att den Svenska soppan kommer att bli rätt så besk. Av politikerna och andra ansvariga kan vi dock inte förvänta oss mer än att de antingen ignorerar problemet, eller helt enkelt försöker släcka eld med bensin och lär upp oss dumma dödliga att det är mer fri sexualitet och sexualupplysning vi behöver.

Svenska Dagbladet har också en artikel om detta.